Dykning varannan dag

Vädret fortsätter att sätta käppar i
hjulet för dykarbetet. Typisk varannandagsväder som förstör den nödvändiga
kontinuiteten i arbetet. Igår söndag blev det en halv dags dykningar innan
sydostvinden byggde upp vågorna till alltför stort besvär. Vi fick lämna
vrakplatsen efter att de nytilkomna dykarna vecka 2 hade genomfört sitt
behövliga orienteringsdyk. Undersökningsfartyget Calmar Nyckel tänkte
inte utmana ödet med att ligga kvar i den tilltagande vinden, utan stävade mot
Degerhamn på Ölands västra sida så snart dyklaget gått iland i Skärlöv.

Arbetet på botten har fortsatt varit
helt fokuserat på att frilägga den stora kistan som vi stötte på direkt när vi
började förra helgen. Den ligger minst sagt lite knökigt till, djupt nerer i
schaktet omgiven av ett par rejäla avbrutna däcksbalkar. Och de flyttar man
inte på bara sådär. Vid sidan av kistan står flera däcksplankor från
trossdäcket på högkant, hårt packade och delvis fastklämda mot skrovets insida.
Dessa måste vi först lossgöra, för att kunna komma nära själva kistan. En
frilagd kista är ju det nödvändiga slutmålet inför själva lossgörandet, men
också en rysare eftersom den i det läget är extremt exponerad och kan - om den
är instabil - kollapsa. Därför måste en successivt säkras med spännband och stöttande
träkonstruktioner.

Runt om själva kistan lyser
fyndmaterialet fortfarande i stort sett med sin frånvaro. Det märks tydligt att
vi närmar oss den brottyta som markerar den plats för om stormasten där
skeppets klövs i två stycken vid förlisningen för 335 år sedan. Samtidigt
ändrar fyndmaterialet karaktär - både med avseende på kvalitet och kvantitet -
ju längre mot fören vi rör oss. De aktre delarna av skeppet var förbehållna de
högre befälet. Därför påträffas både fler och mer exklusiva föremål där än i de
förliga delarna där vi jobbar just nu. Men självfallet är förstörelseprocessen
midskepps en stor del av förklaringen till den relativa fyndlösheten i
schaktområdet, kistorna undantaget.

Att stöta på kista efter kista som vi
gjort under de senaste åren är trots de spända förväntningarna på innehållet
inte odelat positivt. Nackdelen är att storleken på den utgrävda ytan under ett
"kist-år" blir så försvinnande lite, eftersom så mycket dyktid går åt
att frilägga och bärga dessa dyrgripar. Samtidigt är kanske kistorna de mest
informationsrika fynden som finns på vrakplatsen, eftersom de oftast innehåller
så rika kombinationer och variationer av fynd som ger en detaljerad bild av
livet ombord och 1600-talsmänniskan.

/Lasse E.