Fortsatt nedåt i kistan

I konserveringslabbet fortsätter konservator Max Jahrehorn oförtrutet att försiktigt arbeta sig nedåt i kistans slamlager. Nu står det klart att ägaren packat ned ett par praktfulla kragstövlar, ett par skor och en ståndsmässig filthatt med brett brätte. Ingen bonddräng, alltså. En sådan hade knappast med sig en kista med sina närmsta tillhörigheter. Kläderna gör mannen, heter det ju. Och i 1600-talets Sverige var sättet att klä sig helt i enlighet med den samhällsställning man hade. Att klä sig i en annan socialgrupps klädkod - i synnerhet att utmana överheten - ansågs provocerande och också smått löjeväckande. Det fanns helt enkelt inte på kartan!
Vi har alltså att göra med en man av rang som uppenbarligen inte ansett sig ha behov av dessa klädespersedlar vid den tidpunkt och i den situation som Kronan befann sig i vid förlisningstidpunkten - stridsberedd!
Vänta lite....! Nu skymtar även en vackert målad träsked, ett verktygsskaft och en svepask med fint välvd sarg. Fler och fler detaljer väntar på att friläggas mot kistans botten.

Lars Einarsson

Kistans hemligheter på väg att avslöjas

Som skuggor ur det förflutna växer föremål fram ur det vattenmättade sedimentet i kistan från Kronan. Under konservatorns varsamma hand prepareras bilden av en besättningsman fram. I takt med att personens tillhörigheter blir synliga, kan vi på ett avstånd av 334 år bekanta oss med en man verksam mitt i det stormaktstida Sverige. Ett land där kriget var vanligare än freden, och närheten till döden så påtaglig att 600 000 män förlorade sina liv på slagfälten till lands och sjöss under hundraårsperioden 1620-1720.
Vad innehåller då kistan? Så mycket kan avslöjas att ägaren var väldigt noga med vad han hade på fötterna. Men fortfarande återstår mycket att gräva ut av den 70x45x45 cm stora behållaren. När kistan slutligen tömts på sitt innehåll, kan förhoppningsvis de bildliga anletsdragen av föremålens ägare tecknas med mer exakta penseldrag.....

Lars Einarsson

Idag onsdag 22/9 öppnas den första kistan

Nu är det äntligen dags. Om ett par timmar öppnas den första av de två intakta kistor som lyftes från Kronan i somras i närvaro av den församlade pressen. Den är tung. Lyftet från botten var spännande. Först lyftes den ur sitt läge i schaktet, där den står i 334 år. Lyftet från det ursprungliga läget ned i det bärgningskar i vilket den sedan fördes till ytan, skedde med hjälp av lyftsäck - en plastballong som man fyller med luft från dykartuberna. Dessförinnan hade den bandagerats och stagats upp för att undanröja risken för en kollaps. Nu står den färdig att öppnas i konserveringslabbet på Kalmar läns museum. Om ett par timmar får vi veta glänta på dörren till det förflutna och få en första inblick i vad den innehåller..........

Lars Einarsson

Idag är det 30 år sedan Kronans upptäckt!

Idag skriver vi den 8 augusti 2010. Det är på dagen trettio år sedan regalskeppet Kronan upptäcktes 6 km utanför byn Hulterstad på sydöstra Öland. Bakom upptäckten stod den legendariske vrakforskaren och tillika regalskeppet Vasas upptäckare, Anders Franzén. I sin dagbok skriver han den 8 augusti 1980:

"- 09.20. Sjösätter undervattenskameran."

"- 10.00. Skeppstimmer synligt i monitorn. Ännu flera vrakrester."

"- 10.37. Bronskanon påträffad."

Men utan sina dykande medarbetare, ingenjörerna Sten Ahlberg och Bengt Grisell, hade Anders inte haft den nödvändiga kompetens som krävdes för att lokalisera vraket av stormaktstidens mäktigast skepp. Och det var från Stene och Grittes 12 meter långa f d lotsbåt, Mare Balticum (se bilden), som upptäckten skedde den där augustidagen för exakt trettio år sedan. Den nödvändiga tekniska utrustningen i sökarbetet - sonar och undervattenskamera - hade tillhandahållits av Bengt Börjesson, en pionjär inom undervattensfotografering.

Det första dyket som bekräftade att det var regalskeppet som man lokaliserat, gjordes i kristallklart östersjövatten. Den syn som mötte dykarna var av en sort där verkligheten överträffar dikten. I en sikt på + 25 meter kunde man på långt håll se hur den mäktiga fartygskonstruktionen tornade upp sig ovan botten. När dykarna närmade sig skrovområdet låg tiotals bronskanoner väl synliga i den ljusa sanden på den släta havsbotten. Kvarlevor av de olyckliga besättningsmän kunde skönjas bland rester av fartygsutrustning. En av de största vrakupptäckterna någonsin var bekräftad. Resten är marinarkeologisk nutidshistoria.

Länge leve Kronan!

Lars Einarsson

Färdigdykt!

Torsdagen den 29 juli blev den sista undersökningsdagen på Kronans vrakplats 2010. Vädrets makter stod oss inte bi. Hela den sista veckan 30 var f ö ett enda vågspel. Hastiga kast i väderleken, och när sedan vinden började öka stadigt från sydväst under torsdagen fattades beslutet att packa ihop. Beslutet visade sig vara rätt. Fredag och lördag hade inte varit behagliga där ute, 6 km öster om Öland.

Denna den sista (tors)dagen inleddes med att fortsätta grävarbetet i årets schakt 46. Målet i objektshänseende var att lossgöra och bärga en laggad tunna. Konstruktionsmässigt var ambitionen att nå ner till skrovets insida. Efter några dykpar var tunnan loss och kunde placeras i ett lämpligt bärgningskärl för vidare befordran mot ytan. Den underliggande leran närmast skrovets insida var stenhård att bearbeta, så hela vägen kom vi inte innan vi var tvungna att lägga fokus på att ta upp utrustning och förtöjningsgods (trossar och bojar).

Trots torsdagsmorgonens rapporter om avtagande vind, ökade hela tiden vinden från väst och senare sydväst. Att dessutom vinden hade en tendens att komma in från tvärs mot fartygssidan gjorde inte saken bättre. Till sist kastade M/S Calmare Nyckel loss och de sista förtöjningstrossarna kunde göras loss från ankarna på botten. Dykarna utgick då från gummibåten. i en våghöjd på närmare 2 meters.

Nu är havet återigen tomt på ytan där ute vid katastrofplatsen. Dykarlagets fantastiska insats under 1 + 3 veckors intensivt arbete på platsen har dock inte gått spårlöst förbi. Det prövande arbetet på Östersjöns botten är den absoluta förutsättningen för att den spännande fortsättningen av undersökningsarbetet nu kan ta vid under mer trygga och normala förhållanden på land.

Äventyret Kronan fortsätter! Vi hörs!

Lars Einarsson

Mera ner i djupet

När den sista kistan väl var undersökt och bärgad - den som dessvärre visade sig vara kraftigt skadad - började resan den sista biten ned mot insidan av det mäktiga regalskeppets skrov. Närmast garneringen, som insidan kallas på skeppsspråk, är leran hård och fyndlös. Slutmålet för undersökningsarbetet på botten är ju en friläggning av skrovet i sin helhet. Man kan jämföra vraket med en skål med gröt, där skålen är skrovet och gröten fyndmaterialet. Ett viktigt led i friläggningen av skrovet är den information man får om fartygskonstruktionens utseende och bevarande. Kronans förlisning var en otroligt destruktiv process. Den omfattade såväl en dramtisk kantring som en våldsam explosion som slet skeppet i två stycken. Nu vill vi ju naturligtvis ta reda på vilka effekterna blev av denna förstörelse. Var är brottytorna i skrovet belägna? Hur ser de ut? Hur har det påverkat fyndmaterialet? Har leran på botten trängt in i skrovet underifrån eller från sidan? Frågorna är många.

Endast fyra dagar återstår av 2010 års dykningar på Kronans vrakplats. Det känns skönt att de fyra kistorna hunnit friläggas och bärgas. Nu återstår dels vägen ned mot skrovets insida, dels avrustningen av vrakplatsen inför hösten och vintern. Förtöjningsgods och utrustningen på botten skall bärgas och föras in till Kalmar för översyn, underhåll och komplettering. En viktig men anonym del av ett stort marinarkeologiskt projekt. Ett vardagsarbete som sällan syns vid sidan av skenet från de unika skatter som bärgas ur sin våta grav.

Lars Einarsson

Den tredje kistan nu utforskad

Sedan den nordliga kulingen drabbade Ölands farvatten med full kraft, har förhållandena på botten dramatiskt förändrats. Från en sikt på upp emot 20 meter och en temperatur på 3 grader, har sikten på 27 meters djup gått ned till 2 meter och temperaturen stigit till 18 grader! Sådana är alltid effekterna av hård nordlig vind under sommaren. Så vi anade vad som väntade oss när vi återvände till vrakplatsen igår.

De försämrade förhållandena gör att arbetet naturligtvis blir svårare och omständligare. Allt tar längre tid, och fokus på förberedelse och framförhållning större. Dyksäkerheten har högsta prioritet, därefter arkeologin. Men givetvis går dessa faktorer hand i hand.

Kista 3 blev en liten antiklimax. Den intakta struktur som från början syntes ovan botten (se bilden) visade sig vara den enda hela, sammansatta delen av kistan. Gavlarna saknades, ingen undersida på plats och locket försvunnet. Det har inneburit att förutsättningarna för ett bevarande av innehållet har varit minimala. Rester av ett par skor, textilfragment från vad som troligen är stickade strumpor, sidenband och botten till en s k svepask är vad som låg i det som en gång varit insidan av kistan.

Kista 3 har haft ett mer utsatt läge på botten än de två övriga kistorna som bärgades förra veckan, så egentligen är vi inte förvånande. Den har inte legat så djupt ned mot skrovet att den undgått att påverkas av stötar och slag från det material som främst i samband med förlisningen haglat över området.

Nu fortsätter vi med att vidga det område som kista 3 legat i. Det är framför allt förekomst av mänskliga kvarlevor och verktyg som vi just nu gräver fram ur den hårda leran på botten.

Lars Einarsson